Fortbildning Chamonix v5-2002.

Så kommer då den årliga redogörelsen lite försenad, från fortbildningen i Frankrike med Stefan och Pia Palm. Veckorna före var lite nervösa för att det inte skulle komma någon snö när man nu hade bestämt sig för att förkovra sig i offpist-åkning. När en vecka återstod hade det fortfarande inte kommit någon snö i La Grave där det var planerat att genomföra kursen. Stefan ringde då och gav förslaget att lägga den i Chamonix i stället, vilket blev fallet. Det blev tyvärr bara Jag (Staffan Persson), min fru (Helen) och Jani, en kille som jobbar som idrottslärare på en ort på nordligare breddgrader än jag själv numera bor. Jag funderar faktiskt fortfarande lite på var alla aktiva skidlärare höll hus. Å andra sidan så var det ju lyx att få ha en egen guide på 3 st i en hel vecka. Stefan berättade dock att det inte är mer än 5 st/guide när denna kurs genomförs, han tar alltså in fler guider om det blir många anmälningar.Vi bilade ner de 200 milen, och med en övernattning så känns det inte speciellt långt. Väl nere startade vi första dagen med att lära oss använda utrustningen vi fått i form av spade, sond, sele och tranciever om olyckan skulle vara framme. Efter lunch åkte vi bl.a. på Grand Montets glaciär vilken inte hade varit berörd av värmeböljan under januari=mycket bra kallsnö i orörd terräng.
Visst saknade vi lite mer snö på vissa platser men det hade kommit 40 cm ett par dagar innan vi kom ner så det var inte några problem att hitta områden utanför pisten som var mycket bra att åka på. Andra dagen grävde vi våra första snöschakt för att kunna titta på de olika lagren i snön, och förvissa oss om att det visst var mycket lavinfarligt på vissa ställen. När man sett detta funderar man ju på vad man gör i den miljön över huvud taget. Efter ytterligare information från Stefan på vägen ner, så märker man ju att med en bra planering så kan man minimera riskerna även i denna situation.

Följande dagar (6 totalt) åkte vi i olika områden i Chamonix-dalen vilket gjorde att man inte fick chansen att tröttna på något ställe. Med tanke på att försäsongen och januari var snöfattig i Alperna så måste jag säga att det blev en positiv överraskning hur bra åkning det går att få utan att det snöat metervis före en sån här kurs. Faktum är att vi kunde få ut det mesta med tanke på kursens innehåll då det var mycket lavinfarligt på grund av alla andra yttre faktorer såsom temperaturväxlingar, vind m.m.

Fjärde dagen var nog den som satte sina bästa minnen hos mig. Det var Aguille di Midi, En topp som jag inte fattar vem som kom på att man kan bygga en liftstation där. Han eller hon måste ha haft för mycket pengar och ville göra det dyraste tänkbara. Det måste ha varit byggare nedfirade från hovrande helikoptrar under hela byggnadstiden. Ni som varit där förstår säkert vad jag försöker förklara. Hur som helst så är toppstationen belägen högst upp på en spetsig topp, vilken i sin tur är förbunden med en annan spetsig topp via en bro. Denna andra topp är sen förbunden med en stor glaciär via en kam som man går över, med stegjärn och säkrad i rep. 1000 meter fall på vänster sida om dig och 300 meter fall på höger sida. När vi kom ut på själva glaciären hade vi sedan drygt 2 timmars skidåkning ner till tåget som tog oss tillbaka till byn. Under färden fick vi se allt från 40 meter djupa glaciärsprickor till 50 m höga iskolosser (seracs) som pressats upp när glaciären rört på sig. Hugaligen vilken häftig och vacker miljö.

Vi fick även under 2 dagar prova på något som jag själv inte testat tidigare. Stefan kallade detta ”att gå på tur”. Jag blev mycket positivt överraskad när jag fick se min hyrda utrustning för detta ändamål. Man kan ju gå uppför med lös häl och stighudar på alpinskidor och sedan ha hela sluttningen orörd framför sig, ta av hudarna och spänna fast hälen så att jag kände mig hemma igen. Detta innebar ju att jag fick lön för mödan. Veckans kommentar stod en kille från Lindvallen för, som inte ens var där. Han hade fått ryggproblem när han körde utb. 3 i Stöten och ringde för att höra om jag kunde ta över kursen när jag kom hem, i tron om att jag var i La Grave.
Urban Jansson (Lindvallen):
- Tjena, vad gör du?
Staffan:
-Jag ska gå på tur idag.
-Finns det inte liftar i La Grave?
-Jo men vi är i Chamonix.
-Men va’ f-n, där har jag varit. Jag VET att det finns liftar där.

Veckan i Frankrike blev mycket lyckad och man lärde sig mycket nyttiga tips och saker att tänka på, men budskapet går inte att ta miste på när man förstår att man inte är helt säker någonstans i denna miljö som på de finaste sluttningar har så mycket dolda faror under sig. Det fungerar väl som med allt annat, ju mer man lär sig om något, desto mer förstår man hur mycket det finns att lära.
Jag själv har jobbat som skidlärare i Sverige och USA, jag har även haft möjligheten att få se många andra skidorter i Europa. Förra året var jag och min fru nere i La Grave (där det var meningen att kursen skulle hållas), för er som inte har varit där kan jag bara rekommendera denna kurs. Man åker inte där ensam första gången men man ska inte missa denna unika ort.
Numera jobbar jag en del på SPS-kurserna som instruktör, så jag får min beskärda del av skidåkningen varje säsong trots att jag numera bor på västkusten. Med åren så har jag dock ändrat min målsättning med min egen åkning. Jag brukade vara den som gillade den perfekta kortsvängen med klipp (det gör jag i och för sig fortfarande), men jag har som mål att kunna åka på ett avslappnat och kontrollerat sätt i all typ av miljö och i all typ av snö. Tänk vilken skön känsla att åka var som helst, oavsett lössnö, blötsnö, is, bristande skare utan att förlora kontrollen. Då kan man börja kalla att man är hyfsad ”skid”-åkare. Jag har en bra bit kvar men skam den som ger sig, och skidorna tänker jag inte lägga på hyllan bara för att man flyttat från fjällvärden.

Staffan Persson.