Fritte Freeride

Det är i slutet av augusti och de första riktiga tankarna och suget efter snön ger sig tillkänna. Jag börjar genast planera den gedigna träning jag vill genomföra innan säsongen sätter igång. I vinter ska kroppen vara på topp.Toppen och botten har varit ett begrepp som min första freeridekompis Stefan Pahleteg myntade för snart femton år sedan, när vi stod högst upp i Vails backbowles. Jag lyckades ta mig ner utan att stanna, men det var med blodsmak i munnen och smärtan och syran i benen var sanslös. Sanslöst bra åkte Stefan och stod länge och väntade med ett stort grin och sade: Fritte, du måste sluta jobba så hårt när du åker offpist. För mig hade det inte handlat om ett skönt puderåk, utan om ett poweråk med maximal kraft och kämpande i varje sväng. Vi åkte skidor i två veckor, och mot slutet började jag hitta lite känsla och förstod att allt handlade om just känsla och en viss kunskap om hur olika snöförhållanden krävde lite olika teknik. Sedan dess har i stort sett all min åkning gått ut på att hitta den där känslan vi alla skidåkare har upplevt någon gång. När allt flyter, när vi svävar, flyger, är viktlösa och vi befinner oss enbart här och nu.

Här och nu är det dags för ännu en säsong i Verbier. Efter att ha jobbat i Sverige, Norge, USA och Nya Zeeland tyckte jag att det var tid att prova på mitt fantastiska yrke i den moderna utförsåkningens vagga, Alperna. Jag hade nämligen träffat Ulrika, en tjej på en clinic under Interski som sade att jag skulle passa perfekt i Verbier.

- Varför kommer du inte dit och jobbar med oss? Hos oss var en av Verbiers fem skidskolor vid namn Adrenaline. Adrenalinet flödade då jag träffade Felix i denna skidskola. En ”crazy canadian” som är en av dessa fantastiska skidåkare jag haft turen att få åka med. Vi gillade samma saker och han hade en idé om att starta ett nytt företag som bara skulle erbjuda ”freeride clinics”. Vi skulle försöka locka alla dessa skidåkare som åker bra men har slutat ta lektioner eller aldrig ”behövt”.

Idén var inte ny men vi ville skapa ett team som levde för friåkning. Vi startade Powder-Extreme. Ett litet team med passionerade skidåkare som kunde Verbiers alla smultronställen. Vi tog den Schweiziska Level III examen och fick därmed samma rättigheter som de lokala skidlärarna. Men det viktigaste för oss handlade om att hitta så bra snö som möjligt och att hitta linjer och ställen som de vi åker med aldrig sett eller trott var möjligt för dem själva att klara.

Just det här med att klara av något vi inte riktigt trott var möjligt är den största tillfredsställelsen jag får när jag åker med mina gäster.

Tillfredsställelse kan man få på många sätt, men en av de största är det perfekta puderåket. Förra vintern var väldigt ovanlig. Den bästa snön var från ca 2000 m och ner till dalgången. Och ett par gånger hade vi några otroliga repor helan vägen ner, med lössnö upp till låren. Det var ju också riktigt kallt så att kvaliteten var fullt jämförbar med den bästa Coloradosnön. Att få ta med ett gäng duktiga skidåkare på platser de bara drömt om i perfekta förhållanden är en otrolig upplevelse. Jag hade två familjer från Boston i sex dagar. De lyckades pricka in den absolut bästa perioden under hela säsongen. Vi åkte aldrig annan än nyspårad virgin powder. Vi åkte aldrig på samma ställe, om det inte var så att ytan med säkerhet var ospårad även nästa gång vi åkte dit. Vi ritade våra signaturer i snön över hela Verbierdalen. Och Bobs euforiska wow-skrik i nästan varje sväng glömmer jag aldrig.

Se www.powder-extreme.com för medryckande bilder och filmklipp.