PIA PALM !!

Intervju med Pia Palm, skidlärare och medlem i Svenska DemoteametBeskriv premiären på skidor och vad som hände sedan?

Jag var två år och hade snörpjäxor i läder och långa styva träskidor med låg fästpunkt. Det var på tomten hemma i Saltsjöbaden, avancerade ganska snabbt till skidskola på golfbanan. Därefter fick jag fina, hårda läder pjäxor med spännen (!) och vi reste mellan Åre, Norge och österrike. Hela min familj är skidåkare och pappa spenderade sin ungdom i Åre, mamma tuff turgångare sen barnaåren i Sylarna. Men en jul var det dags … jag hade valt dem själv … oranga plastpjäxor!! Nu var det på allvar – började träna och tävla med Saltsjöbadens slalomklubb. I tonåren var jag och kompisar med i Stockholms Alpina Tjejlag – en satsning för att behålla tjejerna som aktiva åkare. Detta kombinerades med tränarjobb i klubben och massa roliga resor både för att utbilda mig och träna åkare. Väl inne på högstadiet gjorde jag alla mina praktikdagar i skidskola, närmare bestämt Lindvallen och senare Riksgränsen. Dessa dagar präglade nog mig mycket – att få åka med duktiga och erfarna skidlärare och se hur de jobbar. Att sedan börja få ta egna grupper lite grann – glömmer aldrig mina vårveckor i Gränsen, detta blev ett mål – att jobba som dessa meriterade skidlärare. (tack igen till Bössan på Lindvallen och Kickan, Persan, Olle i Gränsen). Åren gick och skolan började närma sig sitt slut. Jag visste ju vad jag skulle göra, men var? Den första som nappade på min ansökan var Kjell Ruder och Stötens Skidskola. Vi sågs i Kungsan på intervju över en plastkopp kaffe, minns så väl när Kjelle kom på sin MC i knuttedddräkt och allt. Allt bestämdes denna dag och jag flyttade till fjällen. Sedan har åren gått och jag har kunnat ta med mitt yrke över hela världen och jobbat som skidlärare och tränare. Stöten, June Mtn. I USA, Tandådalen, Riksgränsen, Japan, Nya Zeeland och nu har vi fastnat i La Grave, Frankrike. Varje ställe har satt sin prägel – Stöten ortroligt utvecklande och mycket egen träning och bana, T-dalen med sin PULS, Gränsen med vidderna och all typ av skidåkning, USA med sina rika kunder och häftiga pucklar, Japan där vi fick skriva autografer till barnen och sist och kanske mig allra kärast NZ.

Mitt mål med yrket och skidåkningen

Det har alltid handlat om någon slags strävan framåt och egen utveckling. Även om jag är organisatoriskt lagd och gillar papper har jag alltid velat jobba utomhus. Alltför många duktiga och erfarna skidlärare försvinner in läs inomhus på ansvarsposter vad det än må handla om. Där har vi mycket att ta tag i på skidskolor runt om! Efter år som tränare och skidlärare började jag jobba med personalutbildning, kursledare och examinator. Jag älskar att se hur andra utvecklas och får starkare tro på sig själv under rätt vägledning! Jag är inne på min andra period som medlem i demoteamet. Det är stimulerande och utvecklande samt väldigt intressant att få sitta i framsätet på svensk skidskole-utveckling.

Beskriv din tävlingskarriär

Under uppväxten på klubbnivå, vidare till tävlande med alla skidskolor jag jobbat på ( största merit då jag vann Great American Ski Instructors Race). Åren i Gränsen och på NZ blev det mer uthållighetstävlingar samt Extremtävlingar. Gränsen inspirerade också till de stora bergen. 1993 satte jag svenskt kvinnligt höjdrekord på Muztagatha 7543m tillsammans med min man Stefan och fotograf Lars Thulin. Varje år i La Grave går Derby de La Meije, försten ner topp till botten utan några regler 3600 m till 1400m, 3 år vinnare av telemarksklassen. Senaste året blev det mycket RSL träning och jag kvalade in i franska skidskolan, ESF.