Tillbaka till livet !!!Jag är 34 år och tog examen 1998. Det var lite speciellt då vi var två mammor som lyckades det året – jag och Åsa Wireby. Efter åtta år i Sälen bosatte jag mig med min familj i Mönsterås.Den 6 juni 2002 tog jag bilen in till centrum för att hämta min lillasyster Jenny. Hade precis tvättat bilen på Statoil då jag började känna mig yr och nästan onykter. När Jenny hoppade in i bilen undrade hon hur det var med mig. Jag sade att jag nog blivit yr av avfettningen som troligen hade läckt där den stod på golvet i bilen. Kort därpå var jag nära att krocka med en bil i en korsning. Jag stannade vid första bästa busshållplats och började känna mig riktigt dålig. Jenny ringde efter min make Magnus som kom i vår andra bil tillsammans med Mackan 11 år och Isabelle 5 månader. Det blev ambulans till Oskarshamn, helt övertygade om att det berodde på avfettningen. Där får Magnus beskedet att jag fått en hjärnblödning och var medvetslös. – Kan hon dö? – Ja, blev svaret. Där satt Magnus med min syster och våra två barn och visste inte om jag skulle överleva. Ni kan själva sätta er in i hans situation. Sedan blev det transport till Linköping för operation. Efter det låg jag i respirator och var halvsides förlamad (vänstersidan). När jag ”vaknade” upp förstod jag att jag var allvarligt sjuk eftersom nästan hela släkten stod vid min säng, men reagerade inte på att halva kroppen inte funkade. Konstigt, och jag har heller inget minne av när jag först märkte det. Sedan dess har vägen mot ett normalt liv varit lång. Jag blev ganska snart på egen begäran flyttad till Kalmar då det bara var 4,5 mil hemifrån. Ville att min familj skulle kunna hälsa på mig. På strokeavdelningen i Kalmar hade jag min syster Camilla hos mig hela tiden. Vi både grät och skrattade mycket under dessa två veckor. Samtidigt började min träning för att återgå till mitt forna jag. Med envishet och träning kunde jag till slut röra mitt vänstra ben något lite. Gissa vår lycka då det hände! Efter mycket tjatande fick jag motvilligt åka hem till midsommar, på eget ansvar. Jag åkte hem i rullstol med färdtjänst, jag som bara tre veckor tidigare var mammaledig och helt frisk! Grät hela vägen hem! Det här var inte JAG. Trots detta var det skönt att få komma hem. Började direkt träna på att ta mig ur rullstolen och gå korta sträckor, men vänsterarmen bara hängde, i en bajsbrun mitella. Vi färgade den svart. Tränade sjukgymnastik och hade arbetsterapi på ett rehabcenter, fick lära mig att gå och försöka röra armen som inte ville svara. Började komma tillbaka sakta men säkert. Jag minns första gången jag nattade dottern Isabelle själv sedan jag insjuknade, tårarna rann när jag kom ut från hennes rum! Första gången jag ”gick” med stöd ner till stranden med Mackan och hans kompisar som skulle åka vattenskidor. Som tur var tog de det som hänt mig på ett bra sätt och Mackan skämdes inte för mig. Satt på en stol och önskar jag kunnat delta eller åtminstone suttit i båten. Livet var skit! Men jag är inte en sådan som ger upp. ! |
 Har vänsterhanden fastsatt i staven med skidremmar!Ramundberget V.3 2004 Såg antagligen lite knäppt ut men det funkade bra.. |
| Vintern som kom stod jag dock på skidor. Vi åkte till Tandådalen som kändes ”hemma” men jag höll mig borta på Östra. Jag kunde ta mig ner men har aldrig förut känt att backarna där varit branta eller att ankarliften var läskig. Som tur var Magnus var med och stöttade mig. Tårarna rann mycket de dagarna, skidåkning har varit en stor del av mitt liv sedan jag var tre år och bland det bästa jag vet! Nu var det helt plötsligt svårt och jag kunde knappt ta mig ner.Innan jag åkte hemifrån tog jag bort min examensknapp som jag är så stolt över från jackan, men jag hoppas att kunna bära den igen. I början upplevde jag det som svårt att träffa vänner som inte sett mig sedan jag blivit sjuk. Både för att jag skämdes för min delvis förlamade vänstersida och för att de skulle tycka det var nervöst och jobbigt. Som tur är har jag många härliga vänner som har står vid min sida och peppar mig då det är jobbigt. Tack för att ni finns!
Livet idag Men nu vet ni. Vägen till där jag är i dag har varit lång och jobbig, och det är en bra bit kvar. Vi var i Ramundberget vecka 3. Jag kunde åka nästan som förr, åtminstone i stora skärande svängar. Skidorna satt som de skulle, men jag saknar att kunna köra en aggressiv kortsväng i riktigt brant terräng. Jag ska klara av det igen, allt går om man vill! Ingela Kassell |
Sponsorer
